Jag har knappt sagt ett ord under hela programmet. Solglasögonen är inte bara för att se kontrollerad ut, dom skyddar faktiskt också ögonen från dom starka strålkastarna på scen. Förstår Graham Parker och Ian Hunter. Respekterar dom.

Skavlan flinar och vänder sig på nytt mot sin favoritgäst, den avlägsne släktingen till Charles Lindbergh som babblande och smackande njuter av rampljuset, njuter av att få vara i Norge, njuter av att få vara med på TV.
Släktingen plirar med ögonen ut över publiken och tar ett varv till med sina plattityder.

Den musikaliska gästen, Elton John, lyssnar artigt. Har tajt, ödlegrön glänsande kostym. Verkar ha gått ner i vikt. Har på sig ett par av sina klassiska 70-talsbrillor med vindrutetorkare. Han ska enligt manus alldeles strax gå upp på scen för en pianoakustisk version av “Harmony” från ’73. Plöstligt viftar han med fingret i luften, lutar sig framåt och säger någonting i stil med:
“Personally, I don’t give a crap about this Lindbergh-story. The mother of all kidnappings happened in Grums. We all know that.” Skavlan ser ut som om han blivit ertappad med bar underkropp på ett barnkalas. Han ler insmickrande mot Elton, rättar till mikrofonen vid kragen och vänder sig mot mig.
“Of course”, säger han och formulerar en öppenändad fråga som han säkert hoppas ska sätta igång mig i en monolog. Istället söker jag upp TV-kameran med röd lampa, drar av mig solglasögonen och stirrar in i kameran.
På sval engelska förklarar jag att det här inte är vare sig rätt tid eller plats, men att Hammagrella Podcast avsnitt 2 nu finns ute på hammagrella.se och via iTunes. “Now, let Elton play” säger jag, tar på mig solglasögonen igen och lutar mig tillbaka i fåtöljen.