Ettriga, pigga knackningar på dörren. Eftersom jag ändå står i hallen kan jag lika gärna öppna. Har en sko på mig, på väg ut. Det är två personer från Jehovas Vittnen. En lång och en kort. En man och en kvinna. Den korte kvinnan håller i en pärm och ser ut som om hon ska ta en tugga av någonting närsomhelst. Den långe mannen har crew cut-frisyr, ser ut som en tecknad figur och verkar ha svårt att sortera sina armar.

Dom bollar snyggt in varandra i ett introduktionsprat om Jesus och säger något mellan raderna om en alternativ jul. Jag chockar dom med att bjuda in dom i hallen. Mannen har något som liknar galoscher och kvinnan har billiga Timberland-kopior från Deichmann. Min ena sko – en Alexander McQueen Triple Monk-Strap-känga – ligger ensam på dörrmattan. “Footware”.

Kvinnan frågar om vi ska gå in och sätta oss. Hon kanske hoppas på kaffe och saffransbröd. Jag skulle kunna bjuda dom på motti. Men jag skakar på huvudet och ber dom kort tala om vad dom vill istället. Men dom svarar inte utan ställer motfrågor om hur jag vill leva mitt liv och vad jag tror på. Kvasiintellektuella oneliners där dom bara vill ha upplägg från mig för att kunna smasha in en teologisk formulering. Jag ber dom stoppa tillbaka sina broschyrer och lyssna på mig.

Jag berättar att Hammagrella Podcast # 3 finns ute nu och att man där får allt man behöver om existentiella frågor, livsfilosofi, traditioner och ritualer. Kvinnan stammar något och mannen blir fuktig på underläppen. Jag motar ut dom genom dörröppningen. Vänligt. Bestämt. “Och se över era skodon” rekommenderar jag och stänger dörren.